Vad ska man svara??

Ibland ställer man sig den frågan, för vilket svar är bäst just vid det tillfället? Finns nog frågor som aldrig kan få några bra svar..som när en farbror ikväll frågade vart hans fru var. Vad ska man svara?? Att hon handlar och därmed ljuga honom rätt i ansiktet eller säga den tråkiga sanningen att hon inte finns mer och att hon begravdes i fredags? Jag valde det sistnämnda efter lite övervägande och såklart blev han jätteledsen för vilken dement person i detta land, som inte förstår vad som händer eller som har hänt, kan acceptera att någon han älskat högt blivit begraven och dessutom tro att han inte fått vara med? Nu inte sagt att någon person alls kan acceptera ett sådant faktum, men för en person som är dement blir en sån information ny för varje gång.

Jag grunnade ändå ett tag på för och nackdelar med de olika svar jag kunde ge honom, men då han själv pratat om sin frus begravning en kort stund innan valde jag ändå att säga som verkligheten är. Egentligen hade jag kunnat säga att hon nog var o handlade när han frågade, men det är ju bara att dra ut på det hela, för han skulle med all säkerhet fråga samma fråga inatt och i nästa stund kommer han ju på att frun är borta. De som aldrig jobbat med dementa behöver inte vara avundsjuka på mitt jobb iaf...det är ett som är säkert. Samma fråga kan komma 20 gånger (ibland fler gånger än så) under ett par timmar, och man känner att det vore skönt om man kunde stänga av öronen för en stund. Man svarar ibland olika saker, men mycket beror på situationen. Ibland får man väga sina svar för att inte få en snyting (vilket man ändå kan få) och ibland får man vara brutalt ärlig och man har rätt att bli arg, dock inte så man slår till den som bitit, rivit, slagit, spottat eller sparkat på en, men markera måste man göra och ibland är det faktiskt det som biter bäst på vissa dementa som gör just det  jag nämnde här ovan (bits och så där alltså).

Det är ungefär som med barn egentligen. Barn behöver fasta regler och gränssättningar, för får de göra precis som de själva vill utan att föräldrarna markerar att det inte är okej är det inte bra tycker iaf jag. Man måste ha gränser och lära sig vad som är rätt och vad som är fel här i livet och att man måste försöka göra olika grejer innan man ger upp. Jag skulle aldrig kunna sätta mig ner och säga "Nä, jag kan inte göra det där" om någon frågar om jag kan tex kolla hur mycket olja det finns i bilmotorn utan jag försöker. Nu inte sagt att det är särskillt svårt att kolla en sån sak, klarar vilken idiot som helst (ursäkta uttrycket), men det var ett exempel. Jag fullkomligt vägrar vara beroende av sambon och andra män! Det jag inte kan, det lär jag mig och kan jag inte lära mig, tja, då får jag be om hjälp och låta andra göra det. Men aldig, aldrig, ALDRIG att jag säger att jag inte kan när jag inte prövat. Tycker det är det värsta som finns när folk bara säger att de inte kan utan att först ha provat och det spelar ingen roll om det är att byta glödlampa i en lampa, kolla oljan i bilen, tanka bilen eller något så enkelt som att sy i en knapp. Jag är nu inget proffs på att sy, men jag försöker och gör alltid mitt bästa. Men att sy i knappar, det mina vänner, det kan jag =)

Flummade till det lite här tror jag, men timmen är sen (eller tidig beroende på hur man ser det) och jag skriver bara det som ploppar upp i skallen för tillfället.  Men för att knyta tillbaka lite till vilka svar man ska ge är det aldrig en lätt sak att komma med ett svar. Ibland får man ta till en vit lögn liksom eller svara lite "svävande" på frågor man får. En fråga som kan vara svår att besvara är : "Tror du min kille/tjej är otrogen och träffar någon annan??". Hur ska man svara på det? Säg att man sett den nämnda personen på stan och sett denne ge en annan person en kram. Är man otrogen då? Personligen tycker jag inte att man är det och svaret jag skulle ge är nog mer ett råd i stil med "Du får fråga honom/henne om den saken" Låter kanske knäppt, men det är ju inte säkert att jag känner killen/tjejen som den som frågar är ihop med. Eller känner gör man kanske beroende på hur bra och nära vänner man är, men den som pojkvännen/flickvännen kramat om kan ju ha varit en släkting eller kompis. Tycker nog man ibland lägger sig i för många grejer. Om någon skulle säga till mig "Hörru, jag tror din sambo är otrogen mot dig" skulle jag inte tro blint på det och göra slut omedelbums, utan först snacka med sambon och "ställa" honom "mot väggen"  om svaren blir för svävande. Det är nog bra om man gör upp sinsemellan vad man betecknar som otrohet. Är det att man kramar om någon (utan att ha några baktankar)? Att pussa nån på kinden? Hålla någon i handen??? Eller är det först när man är intim med någon annan än sin partner?? Alla har vi olika gränser..jag och sambon har våra gränser och båda vet att skulle den ena vara otrogen tar förhållandet slut och där är vi överrens till 100%. Så därför har jag jäkligt svårt för skvallerbyttor som lägger sig i vad andra gör och sprider det runt som en löpeld. Fick själv höra ett rykte om mig engång av en gammal kompis som hört det från ett x antal andra personer. Sånt go vänner, tycker jag inte om! Visst, skvallra om ni vill om mig, men låt åtminstonne skvallret inte nå mina öron..

Nu, efter vad som tycks vara en evighet av skrivande i detta inlägg ska jag ta en date med sängen och hoppas att jag kan sova. Har ont i ryggen, men måste få lite sömn. Frågan är bara just nu om jag kommer hitta nån bra ställning att sova i..

Natti natti..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0