Orättvist
Ja, det är just vad livet kan vara! Har följt en blogg där en mamma skrivit om sin cancersjuka son Elton. Han har kämpat sig igenom tuffa behandlingar sedan februari i år, men igår den 24/10 somnade denna lille kille in. Han fick bara bli 2år och 3månader gammal =(
När man tänker på denna hårda kamp både han och hans familj fört för att han ska bli frisk blir man närmast förbannad för att de gamla man har hand om på jobbet ibland blir en bra bit över 90år och ibland vill de bara lämna detta liv, men livet vill inte samma sak. Sen finns då dessa små hjältar och hjältinnor som kämpar mot en så hemsk sjukdom som cancer och de hinner knappt börja leva sitt liv innan livet överger dem..jag kan inte säga att jag förstår hur det känns att förlora sitt barn, men jag kan tänka mig hur hemskt det skulle vara att göra det och hoppas innerligt att jag slipper vara med om det.
Sen har min mamma en arbetskamrat vars lilla barnbarn som fyller 4år om två månader ligger döende. Denna lilla flicka fick en allvarlig hjärnskada vid förlossningen och denna skada innebär att det barn som drabbas blir max 8år men hon kommer förmodligen inte ens komma i närheten av att få fylla 4år. Kanske har hon redan förlorat den kamp hon fört ända sedan hon föddes? Jag vet inte än men när beskedet kommer, för det kommer att komma, om att hon fått somna in kommer jag krama om mina barn extra hårt, precis som jag gjort ikväll.
Mitt i all denna sorgsenhet när ett sjukt litet barn somnat in och lämnat ett stort tomrum efter sig tänker jag ändå som så att denna lille kille eller tjej kommit till ett bättre ställe där det busas och de får göra allt de kanske aldrig kunnat göra pga sjukdom. Änglabarnen är många och jag hoppas de alla busar och leker med varandra under många skratt =)
Jag tror inte på gud, för hur ska man kunna göra det när allvarliga sjukdomar drabbar barn som knappt hunnit uppleva livet? Ödet tror jag mer på i så fall även fast det kan vara minst lika grymt.
Inget upplyftande inlägg det här, men denna kväll känns inte så upplyftande..så jag går och lägger mig tror jag och morgondagen kommer jag bara njuta av tillsammans med mina älskade barn..
När man tänker på denna hårda kamp både han och hans familj fört för att han ska bli frisk blir man närmast förbannad för att de gamla man har hand om på jobbet ibland blir en bra bit över 90år och ibland vill de bara lämna detta liv, men livet vill inte samma sak. Sen finns då dessa små hjältar och hjältinnor som kämpar mot en så hemsk sjukdom som cancer och de hinner knappt börja leva sitt liv innan livet överger dem..jag kan inte säga att jag förstår hur det känns att förlora sitt barn, men jag kan tänka mig hur hemskt det skulle vara att göra det och hoppas innerligt att jag slipper vara med om det.
Sen har min mamma en arbetskamrat vars lilla barnbarn som fyller 4år om två månader ligger döende. Denna lilla flicka fick en allvarlig hjärnskada vid förlossningen och denna skada innebär att det barn som drabbas blir max 8år men hon kommer förmodligen inte ens komma i närheten av att få fylla 4år. Kanske har hon redan förlorat den kamp hon fört ända sedan hon föddes? Jag vet inte än men när beskedet kommer, för det kommer att komma, om att hon fått somna in kommer jag krama om mina barn extra hårt, precis som jag gjort ikväll.
Mitt i all denna sorgsenhet när ett sjukt litet barn somnat in och lämnat ett stort tomrum efter sig tänker jag ändå som så att denna lille kille eller tjej kommit till ett bättre ställe där det busas och de får göra allt de kanske aldrig kunnat göra pga sjukdom. Änglabarnen är många och jag hoppas de alla busar och leker med varandra under många skratt =)
Jag tror inte på gud, för hur ska man kunna göra det när allvarliga sjukdomar drabbar barn som knappt hunnit uppleva livet? Ödet tror jag mer på i så fall även fast det kan vara minst lika grymt.
Inget upplyftande inlägg det här, men denna kväll känns inte så upplyftande..så jag går och lägger mig tror jag och morgondagen kommer jag bara njuta av tillsammans med mina älskade barn..
Kommentarer
Trackback
